Berättelsen om Dal-Brita.

En makalös kvinna värd att minnas för alltid.

Myter och Sanningar.

Nej, Dal-Brita grävde inte kanalen. Oavsett vad Sigrid Göransson uppger. Så var det klarlagt.

Men hennes historiska betydelse för Sandviken blir inte mindre för det. Sanningen är minst lika imponerande som myten, om inte mer. Livsvillkor som vi idag inte kan föreställa oss, arbete som skulle knäcka en hel karl, hunger och farsoter som lamslog nästan hela Sandviken, och ett samhälle som ännu inte var rustat för välfärd och omsorg. Det var Dal-Britas villkor under vilka hon, och hennes medmänniskor levde.

Marianne sökte sanningen om Dal-Brita och kom så långt det gick. Jag skrev och fyllde ut. Många fakta har gått förlorade, många myter är odokumenterade eller osanna, men historien om Dal-Britas liv, som det här beskrivs, Räcker för att konstatera:

Hon var ett sjujävla fruntimmer!

Lite bakgrundsfakta:

Brita Hansdotter Falk

Född i Gagnef 1821-04-15

Död i tyfus i Sandviken 1870-04-15, på sin 49-årsdag.

Fader: Hans Andersson Falk

Soldat i Västanbäcken i Mockfjärd.

Född 1788-06-25 i Gustafs

Död 1831 i Falun

Moder: Hustru i andra giftet Anna Olsdotter

Född 1776-12-13 i Västanbäcken i Mockfjärd.

Död 1857-02-10 på samma ställe.

Efter makens död flyttade Anna till Ovansjö socken 1850. Mellan 1851-54 var hon skriven hos Brita och barnen, men försörjningsbördan blev för stor så 1855 är Brita tillbaka i Gagnef, och Anna i Mockfjärd.

Britas halvsyskon Anders Hansson Falk, f. 1812-09-19 – d. 1895-01-11

Britas helsyskon Olof Hansson Lantz, f. 1816-03-26 – d. 1884-03-26. (På sin födelsedag, precis som Brita.)

När Brita var 10 år avled hennes far, och bröderna lämnade hemmet. 1835, då hon var 14 år, står skrivet i Gagnefs kyrkbok: Gått bort utan att nån wet hvart. Men hvart var först Dala-Husby där hon fick tjänst som lill-piga på en gård. Den 4/10 1837 dök hon upp i Ovansjö och fick en tjänst som piga i Sandbacka – Kungsgården. Därifrån vandrade hon vidare till Backberg, och 1841 dyker hon upp i Uhrfors. Där blir hon piga hos drängen Anders Stillberg, men gifter sig 28/ 3 1842 med en annan dräng: Jan Fredrik Lindberg. Orsak: Framskriden graviditet.

Jan var änkeman efter bara 6 månaders äktenskap. På dagen 15 år äldre än Brita. Och på köpet fick Brita 5 styvbarn, som Jans tidigare hustru hade fått lite hursomhaver innan hon gifte sig med honom.

Den 27/10 1842 föds så dottern Anna Brita, och i samband med detta försvann alla styvbarnen från hushållet. Tio år senare, den 17/6,  föds nästa barn, Jan Erik, men bara två månader senare avlider maken. Och så var det morsan dessutom.

Nu börjar Dal-Britas stålbad. Ensam att försörja mamma 76 år, Anna Brita 10 år och Jan Erik 2 månader. Hin själv var 31.

Man vet inte vad hon försörjde sig på de kommande åren, men vi utgår ifrån ett tungt arbete som lade grunden till hennes fysik.

1854 återvänder alltså modern, nu 78, till Gagnef, och flyttade in hos Britas broder Olof Orre.  (Vilket förmodligen är ett tilldelat soldatnamn.)

1857 hände det som inte fick hända en ensam mamma på den tiden. Hon föll i armarna på en man som gav tillfällig kärlek eller pengar i ett i övrigt mycket tufft klimat, och den 6/1 1858 föds dottern Carolina. Kyrkbokförd som oäkta barn med okänd fader.

Sedan följer några år där det inte går att röna ut vad Brita sysslar med, och det är nu Sigrid Göransson tror sig minnas att Brita var med och grävde kanalen som var nödvändig för järnverkets existens. Grävandet började 1862 och avslutades 1863, men då var Brita fortfarande skriven i Ovansjö. Inte förrän den 2/11 1865 skrivs hon i Högbo, ovetande om vad framtiden anser att hon gjorde fram tills dess.

Nu förtäljer historien att Brita öppnade en krog i Jädran. Märkligt ställe att lokalisera den på i så fall, eftersom kunderna levde flera kilometer västerut. Dessutom förtäljs att den som inte betalade för drickat vände Brita helt sonika uppochned och skakade så att mynten föll ur fickorna. Ger ju lite kulör till skrönan i alla fall. Men några spår i vare sig geografin eller arkiven finns rörande detta. Bara i Sigrids minne.

Nu har dottern Anna Brita blivit 23 år och har själv 2 barn att ta hand om. Sonen Johan, född i Högbo 1863, och Carl, Högbo 1865. Båda inskrivna som oäkta av prästerna. Hon blev i alla fall kyrktagen som fästekvinna till arbetskarlen Olof Svensson från Värmland 1866.

Vid denna tid anläggs ett annat arkiv som inte handhas av prästerna, och nu blir det ordning och reda. Järnverkets liggare. Som finns kvar än idag och är tillgängligt från dag ett, d.v.s. Augusti 1862.

Där kan man läsa att Brita Falk arbetade som vedskjutare på järnverket. Den enda kvinnliga arbetaren. Såg till att ugnarna hade bränsle för att smälta järnet. 1868 t.ex. gjorde hon 30 dagsverken a 1 Riksdaler, och 1869 gjorde hon 50. Däremellan försörjde hon sig som ackuschörska, ett gammalt ord för barnmorska, och ”klok gumma”, fast hon inte var så gammal. Utan formell utbildning men med stor kunskap om helande örter och erfarenhet av livet.

Sandvikens arbetare hade många barn och bodde de första tio åren mest i jordkulor och hopsnickrade sjul. En liten värmekälla och ett hål i taket för att släppa ut röken. Hostande barn, smuts och ohyra. Att föda i en sådan miljö måste ha varit fruktansvärt för kvinnorna, som ofta dog i barnsäng. Men Dal-Brita hjälpte så gott hon kunde.

1866 gick järnverket i konkurs, och den lilla ordning som funnits upphörde. Samtidigt startade epidemier av smittkoppor och kolera på orten, och dom människor som inte hade gett sig av efter andra arbeten drabbades hårt.

Brita, som hade en mans fysik, bar de sjuka till ”sjukstugan” på Storgatan 5 (Ett av de först uppförda ”riktiga husen, avsedd som ingenjörsbostad) och skötte personligen om dom. Hur avancerad den vården var kan man bara spekulera om. Men på något sätt klarade hon sig ifrån att själv bli smittad.

Sandviken var alltså under dessa två år, innan återstarten av järnverket 1868, en ort utan någon arbetsgivare, och med ett par hundra innevånare. Endast två personer, varav den ena var min Farfars Far, uppbar lön. Från konkursboet, med uppdrag att vårda det som fanns kvar av verket. T.o.m. Göranssons flydde till Gävle för att klara sig från eländet.

Men lite hjälp fick man ifrån grannorten. Två gånger i månaden kom Dr von Sydow och Dr Sandberg

till sjukstugan för att ge goda råd. Och två medicine kandidater, Classon och Hägerstrand, fick tjänstgöra på sjukstugan varje vecka och göra vad de kunde för att lindra plågorna. Kanske förmedlade de också lite kunskap till Brita och Erik Ersmor som hade hand om den dagliga vården. Kandidat Classon blev dock smittad och dog, medan kandidat Hägerstrand uppfann en egen kur: Han hällde i dom sjuka litervis med öl, vilket ersatte vätskeförlusterna, tillförde salter och fick patienterna att bli så lulliga att dom inte led så mycket. Men mer än 70% av dom smittade dog dock.

Förutom den dagliga vården fungerade även Brita som sjuktransportör. När någon insjuknade kom Brita och hämtade dom. Lyfte upp dom på ryggen och bar dom till sjukstugan.

Hur överlevde Brita själv? Förmodligen blev hon på något sätt immun mot smittan, genom den dagliga kontakten. Men nästan 300.000 personer dog av farsoten i Sverige under dessa år.

Men järnverket startades om, och kanalen rasade ihop. 1869 deltog Brita i utgrävningen av raset under några veckor. Men 100 år senare fick hon ge namn till det som tidigare benämnts ”brekanaln”, men som så fick namnet ”Dal-Britas damm”. Med minnessten och allt.

Under tre månader, vintern 1869-70 gjorde Brita 50 dagsverken igen som vedskjuterska på järnverket. Det tog de sista av hennes krafter, och i April avled hon i tyfus.

Något foto av Brita finns inte. Bara en teckning, gjord i efterhand ur minnet av en lokal amatör.

Trots sentida förvanskningar om hennes liv står emellertid en sak klar: Hon var

Men historien är inte slut ännu. Fortsättning följer.

Annons